Speldosan

För någon dag sedan försökte jag igen, fast jag vet att det är omöjligt…

Det här är kanske bara ytterligare ett bevis på att min hjärna är lite egen, men jag gillar när en speldosa ”går jämnt upp”. Det vill säga att den spelar sista tonen när den stannar, inte att den är mitt i melodin (vem bryr sig? –jag vet, jag vet… men tydligen bryr jag mig).

Det måste naturligtvis inte gå jämnt upp varje gång man drar igång och spelar på speldosan, men om det bara fattas tre-fyra toner på slutet så ska man kunna trixa fram dem. Vanligtvis är detta inte så svårt, man bara drar extremt lite i snöret, ett par knäpp bara, och så får speldosan precis lagom med extra kraft för att spela ut melodin, och jag är ett uns mer avslappnad i sinnet.

När våran minsta föddes fick han en speldosehund av några av våra närmaste vänner. Den går aldrig jämnt upp. Den kan inte ens gå jämnt upp. Den går inte jämnt upp på tur, på slump, eller ens på riktigt envis vilja (jag). Och tro mig, jag har verkligen försökt.

Det verkar som om det sista plirelinget i melodin som består av kanske tre toner är lite jobbigare för mekaniken att vrida sig förbi. Så, mot slutet av snöret, när det inte är lika hög energi i rullningen där inne i hundens musikhjärna, så orkar den inte dra sig förbi det där allra sista tonfånget. Jag har försökt med alla knep jag kan komma på, jag har knuffat, skakat, lirkat, dragit, puttat o.s.v. Tydligen är det så att när det finns tillräckligt med mekanisk energi för att spela upp sluttonerna så finns det alltid energi nog för att börja om på melodin också.Man kan försöka dra upp den ett hack i taget ända tills den orkar komma förbi slutet, men då har man alltid kommit upp i ett för högt antal hack, och den spelar alltså vidare. Eftersom slutet tydligen är det jobbigaste stället på hela melodin så händer det ju inte bara att den aldrig går jämnt upp och stannar varsomhelst i melodin, den stannar dessutom väldigt ofta precis innan det där sista avslutande plinget... Det måste väl ändå alla med någon liten musikkänsla tycka är irriterande eller otillfredsställande eller FRUSTRERANDE!

Av någon outgrundlig anledning kommer jag att tänka på ett avsnitt av The big bang theory, där Amy försöker träna Sheldon på att inte alltid behöva få ett avslut på saker och ting. Ja, den här speldosan kanske är min terapiövning.

Jag välkomnar alla som har vägarna förbi att försöka sig på den omöjliga utmaningen, men själv har jag måst ge upp varje gång. (Och, tro mig, det här är inte något som jag ser som en tävling mellan individer: vem som kan lyckas. Vem som än lyckas skulle göra mig lite lyckligare. Det här är en tävling mellan människa och speldosa! Hittills är mänskligheten besegrad...)

 

Som sagt var speldosehunden en gåva till våran minsting. Han har den i spjälsängen, sover gott till den, drar upp den själv när han vaknar och verkar gilla den mycket. Och han lider uppenbarligen inte av samma tvångstankesyndrom som jag.