På den här sidan kommer jag skriva om vad som händer i mitt liv (och vad som händer i mitt huvud). Som rubriken avslöjar så kommer jag inte posta något här varje dag, utan när jag har tid att skriva så skriver jag, och det är högst troligen inte samma dag som det jag skriver om har hänt.

lördag 30 november 2013

Gatubrunnar



För någon dag sedan, när jag var på väg hem med vagnen och lillkillen efter att ha lämnat de större på skola resp förskola, insåg jag att jag hade bilnyckeln i jackfickan. Inte så konstigt, det kan väl hända, men genast kickar en av mina inbillningar igång.

Kan ni också få för er att ni ska tappa något just precis när ni passerar en gatubrunn, och så kommer det ramla ner där i djupet och vara borta för alltid?

Nej, inte jag heller, såklart… Eller jo okej, ganska ofta faktiskt. (När jag var nyförlovad (eller, ja, kanske ända fram tills jag också var nygift) knöt jag alltid handen litegrann när jag klev över en gatubrunn, så att inte ringen, på något märkligt sätt, skulle ramla av från fingret just då.)

Jag går alltså där med vagnen, och man passerar ju alltid förr eller senare någon sorts gatubrunn, då börjar jag känna hur bilnyckeln, genom mina rörelser när jag går, sakta arbetar sig uppåt i jackfickan. Snart sticker den fram lite och sedan är det ju bara en tidsfråga innan den ramlar ur fickan, troligen precis när jag kliver över det där illa täckta hålet som leder till rören långt där nere.

Jag intalar mig att det bara är inbillning, jag tvingar mig själv att hålla kvar båda händerna på vagnen, jag behöver inte putta ner nyckeln i fickan igen, det är bara inbillning. Men… det vore ju idiotiskt om bilnyckeln skulle ramla ner där och jag hade tänkt på det utan att göra något åt det… det är kanske bäst att putta ner den lite längre ner i jackfickan i alla fall.

Nonchalant sätter jag högerhanden mot jackfickans övre kant och trevar lite för att försäkra mig om att nyckeln inte ska ramla över kanten.  Men jag känner ingen nyckel! Jag känner efter lite noggrannare, och lite noggrannare (och jag har nog inte den nonchalanta blicken längre) till sist (eller ja, i verkligheten har det väl bara gått 3-4 sekunder) har jag kört ner handen så långt ner i den trånga fickan att jag känner botten och, mycket riktigt, nyckeln. Där längst nere ligger den ju såklart och har ingen möjlighet att komma någon annanstans, vilket jag ju egentligen har vetat om hela tiden.

Kan ni också få för er något sådant här? Nej, inte jag heller…

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar