Gatubrunnar 2 (eller min konstiga hjärna 4)

Jag insåg när jag skrev mitt förra inlägg att gatubrunnar triggar igång en annan instinkt hos mig också…

Visst kan man få för sig att locket på en gatubrunn kanske kommer ge vika precis när man kliver på den? Och visst kan man få för sig att man kanske inte bara ramlar ner då, utan rörelsen framåt gör ändå att man hamnar med benet så illa mot kanten av brunnen, i fallet, så att man slår i och skadar knät, eller t.o.m. bryter smalbenet eller något annat lika hemskt och troligt? För visst känns de där brunnslocken lite ostadiga när man tittar på dem, som om de av ett tramp ska slå runt som locket på en toapapperskorg?

Visst känner alla människor av det här, även om man inser att de håller för bilar som kör över dem dagligen? Men visst känner man att någon gång kan de ju gå sönder, kanske precis när man själv trampar på dem?

Och visst får man ibland tvinga sig själv att tänka på något annat och bara gå lugnt rakt fram och kliva på brunnslocket utan att titta ner? För annars skulle ju folk tro att man är lite knäpp… och det är jag ju inte, eller?

Gatubrunnar

För någon dag sedan, när jag var på väg hem med vagnen och lillkillen efter att ha lämnat de större på skola resp förskola, insåg jag att jag hade bilnyckeln i jackfickan. Inte så konstigt, det kan väl hända, men genast kickar en av mina inbillningar igång.

Kan ni också få för er att ni ska tappa något just precis när ni passerar en gatubrunn, och så kommer det ramla ner där i djupet och vara borta för alltid?

Nej, inte jag heller, såklart… Eller jo okej, ganska ofta faktiskt. (När jag var nyförlovad (eller, ja, kanske ända fram tills jag också var nygift) knöt jag alltid handen litegrann när jag klev över en gatubrunn, så att inte ringen, på något märkligt sätt, skulle ramla av från fingret just då.)

Jag går alltså där med vagnen, och man passerar ju alltid förr eller senare någon sorts gatubrunn, då börjar jag känna hur bilnyckeln, genom mina rörelser när jag går, sakta arbetar sig uppåt i jackfickan. Snart sticker den fram lite och sedan är det ju bara en tidsfråga innan den ramlar ur fickan, troligen precis när jag kliver över det där illa täckta hålet som leder till rören långt där nere.

Jag intalar mig att det bara är inbillning, jag tvingar mig själv att hålla kvar båda händerna på vagnen, jag behöver inte putta ner nyckeln i fickan igen, det är bara inbillning. Men… det vore ju idiotiskt om bilnyckeln skulle ramla ner där och jag hade tänkt på det utan att göra något åt det… det är kanske bäst att putta ner den lite längre ner i jackfickan i alla fall.

Nonchalant sätter jag högerhanden mot jackfickans övre kant och trevar lite för att försäkra mig om att nyckeln inte ska ramla över kanten.  Men jag känner ingen nyckel! Jag känner efter lite noggrannare, och lite noggrannare (och jag har nog inte den nonchalanta blicken längre) till sist (eller ja, i verkligheten har det väl bara gått 3-4 sekunder) har jag kört ner handen så långt ner i den trånga fickan att jag känner botten och, mycket riktigt, nyckeln. Där längst nere ligger den ju såklart och har ingen möjlighet att komma någon annanstans, vilket jag ju egentligen har vetat om hela tiden.

Kan ni också få för er något sådant här? Nej, inte jag heller…

Packa skötväskan

Speldosan

För någon dag sedan försökte jag igen, fast jag vet att det är omöjligt…

Det här är kanske bara ytterligare ett bevis på att min hjärna är lite egen, men jag gillar när en speldosa ”går jämnt upp”. Det vill säga att den spelar sista tonen när den stannar, inte att den är mitt i melodin (vem bryr sig? –jag vet, jag vet… men tydligen bryr jag mig).

Det måste naturligtvis inte gå jämnt upp varje gång man drar igång och spelar på speldosan, men om det bara fattas tre-fyra toner på slutet så ska man kunna trixa fram dem. Vanligtvis är detta inte så svårt, man bara drar extremt lite i snöret, ett par knäpp bara, och så får speldosan precis lagom med extra kraft för att spela ut melodin, och jag är ett uns mer avslappnad i sinnet.

När våran minsta föddes fick han en speldosehund av några av våra närmaste vänner. Den går aldrig jämnt upp. Den kan inte ens gå jämnt upp. Den går inte jämnt upp på tur, på slump, eller ens på riktigt envis vilja (jag). Och tro mig, jag har verkligen försökt.

Det verkar som om det sista plirelinget i melodin som består av kanske tre toner är lite jobbigare för mekaniken att vrida sig förbi. Så, mot slutet av snöret, när det inte är lika hög energi i rullningen där inne i hundens musikhjärna, så orkar den inte dra sig förbi det där allra sista tonfånget. Jag har försökt med alla knep jag kan komma på, jag har knuffat, skakat, lirkat, dragit, puttat o.s.v. Tydligen är det så att när det finns tillräckligt med mekanisk energi för att spela upp sluttonerna så finns det alltid energi nog för att börja om på melodin också.Man kan försöka dra upp den ett hack i taget ända tills den orkar komma förbi slutet, men då har man alltid kommit upp i ett för högt antal hack, och den spelar alltså vidare. Eftersom slutet tydligen är det jobbigaste stället på hela melodin så händer det ju inte bara att den aldrig går jämnt upp och stannar varsomhelst i melodin, den stannar dessutom väldigt ofta precis innan det där sista avslutande plinget... Det måste väl ändå alla med någon liten musikkänsla tycka är irriterande eller otillfredsställande eller FRUSTRERANDE!

Av någon outgrundlig anledning kommer jag att tänka på ett avsnitt av The big bang theory, där Amy försöker träna Sheldon på att inte alltid behöva få ett avslut på saker och ting. Ja, den här speldosan kanske är min terapiövning.

Jag välkomnar alla som har vägarna förbi att försöka sig på den omöjliga utmaningen, men själv har jag måst ge upp varje gång. (Och, tro mig, det här är inte något som jag ser som en tävling mellan individer: vem som kan lyckas. Vem som än lyckas skulle göra mig lite lyckligare. Det här är en tävling mellan människa och speldosa! Hittills är mänskligheten besegrad...)

 

Som sagt var speldosehunden en gåva till våran minsting. Han har den i spjälsängen, sover gott till den, drar upp den själv när han vaknar och verkar gilla den mycket. Och han lider uppenbarligen inte av samma tvångstankesyndrom som jag.