Mitt barn

Den här dikten skrev jag för någon månad sedan, när lillesyrran ledde en dikt-uppläsnings-kväll i Missionskyrkans café.

Mitt barn

Hur kan du, mitt barn – en del av mig

plötsligt, genast, vara hela mig?

Förut kunde jag planera hela veckan full och ändå ha tid över

Nu har jag inget planerat och har ändå inte den tid som jag behöver

Du fyller mitt hjärta och du fyller min dag

Och ärligt talat ger du mig både stress och behag

Jag är sliten och trött, vissa nätter får jag inte en blund

men när jag ser dig ångrar jag inte en sekund

Du kom genom mig, jag lever för dig

det är en märkligt ordnad underbar grej

Visst hade mitt liv även mål och mening förut

när jag kunde bestämma själv när en dag skulle ta slut

när jag kunde va borta på natten, fika och roa mig

nu för tiden är jag bättre på att oroa mig

Hur ska det bli när du blir stor?

Kommer jag ha gjort mitt jobb som din mor?

Kommer du va retlig, kommer du va snäll?

Kommer du komma hem när det blir kväll?

Får du vänner, får du jobb i din framtid, säg

När kommer jag kunna sluta oroa mig?

Kanske när jag är gammal och grå och sliten,

men då ska jag minnas hur det var när du var liten

hur varje beröring, varje blick, varje skratt

fick mig att känna att du var min skatt

Och även om det känns som om varje dag är den andra lik

(full med skrik, panik och kolik)

så har du ändå gjort mig så otroligt rik

Du är mitt barn – en del av mig

Du är mitt allt och jag älskar dig.

Mitt liv blir aldrig mera detsamma

för du är mitt barn och jag får vara din mamma

Sockerkaka med hjärta

Mellangrabben har fyllt 3 år. Han är fortfarande lite liten för kompiskalas, men släkten och närmsta vännerna kom på kalas så klart.

Jag fick för mig att jag skulle testa ett bakverk som jag hade sett bild på, nämligen sockerkaka med ett färgat mönster inuti som kommer fram när man skär upp den.

Jag bestämde mig för ett hjärta eftersom det är ett mönster som är enkelt att göra och enkelt att känna igen även om det inte skulle bli jätteexakta proportioner.

Först bakade jag en sockerkaka med karamellfärg i smeten så att den blev rosa. Sedan fick den åka in i ugnen nästan hela sin tid, men kanske 5-10 minuter mindre. När den hade kallnat så skar jag ut hjärtformade bitar i så stora längder som möjligt (Spillbitarna går utmärkt att äta upp).

Sedan var det dags för nästa smet, utan karamellfärg. Jag hällde i så pass att botten i formen täcktes och satte sedan ner hjärtbitarna tätt mot varandra. Man får se till att man har tillräckligt med smet för att täcka över hela de färgade bitarna. Den här sockerkakan gräddar man helt som vanligt enligt receptet.

Jag var lite nervös för hur det skulle bli när gästerna började skära upp sockerkakan, men det blev riktigt bra!

  

 

Hjärtbitarna hade åkt upp ända till toppen av kakan, men det var iaf tydligt hjärtan :)

Man måste ha koll på allt

24 mar - utvecklingssamtal med storkillen

27 mar - besök hos skolsyster med storkillen

29 mar - Mellankillen fyller 3 år

1 apr - besök på BVC med lillkillen

9 apr - tandvårdsinformation för lillkillen

10 apr - tandläkarbesök med mellankillen

Och, som alltid, de vanliga dagliga och veckliga sakerna som alltid ska kommas ihåg: Bad, utedag, blöjor till dagis, kompis hem, barngrupp i kyrkan...

Efter barngruppen i torsdags skulle jag snabbt förbi affären. Jag skulle ha blöjor, glass och någon lämplig lunch som jag kunde göra på fredagen när storkillen skulle ha en kompis med sig hem. Jag är snabb, jag självskannar så jag har koll på att inte överskrida de 500 som jag överförde till kontot innan jag åkte till barngruppen. Det landar på 339 kr.

Jag drar kortet, drar mitt visa - medges ej. What? OK, det blev något fel, jag drar om bara - medges ej. Shit! OK, kan det ha dragits något från kontot efter att jag förde över pengarna?! Ringer maken, ber honom kolla mitt saldo. Han håller på och matar lillkillen, men för över 500 från sig till mig via telefonbanken. Klart, check! Nu är personal från butiken där och hjälper mig, eftersom skanningsproceduren blev avbruten.

Så. Jag drar mitt kort i den bemannade kassan för självskanning - medges ej! GAH!! Åh, nej, nu minns jag... Det är ny månad och mitt kort har gått ut. Det nya kortet ligger hemma på köksbordet. Pinsamt! Jag förklarar för den trevliga personalen som parkerar mitt kvitto under tiden som jag åker hem och byter och aktiverar kort. Glassen får vänta i den färdigpackade kassen innanför kassan.

Äntligen medges köpet.

Ja, man måste ha koll på allt.

Inget ont...

…som inte har någon gott med sig

Vagnen gnisslar ganska mycket

MEN

när lillgrabben har somnat i det ljudet störs han inte av gnisslet i ytterdörren när vi kommer hem

Det är ganska guppigt och skakigt att backa en vagn med en sovande bebis i uppför trapporna till ytterdörren

MEN

eftersom han är så van med det, så vaknar han inte heller när jag behöver sparka bort snön från hjulen på vagnen

Det är helt slut på choklad i kylskåpet

MEN

det är nog bättre i det långa loppet att jag inte äter choklad varje dag

Jag lyckas inte somna den här timman mellan 9.30 och 10.30 som är min bästa chans till lite återhämtning på dagen

MEN

då hann jag ju istället plocka ur diskmaskinen och köra en ny omgång

Vilka exempel hittar du i din vardag?

En spricka i golvet

Det är kväll, barnen sover och jag ska äntligen hinna duscha. Som alltid kollar jag alla vrår efter spindlar. Varje kvistmärke på dörrkarmarna i källaren granskas av min svepande blick, det finns väl inga mörka fläckar som inte hör hemma här? Jag kikar runt varje hörn innan jag passerar eftersom jag inte vill bli ”instängd” bakom en spindel.

”De är inte farliga” säger jag tyst till mig själv, men jag vet att det inte hjälper. 

En spricka på golvet får mig att stelna till. Eftersom duschen är i källaren så är det någon slags stenplattor på golvet i duschutrymmet. En platta som sitter precis vid handfatet har spruckit och det ser precis ut som ett tjockt spindelben som sticker ut under ”koppen” som sitter längst ner på röret.

Efter att ha stirrat på sprickan i 10 sekunder inser jag att den inte kommer röra sig. Resten av rummet har klarat min kritiska blick och jag kliver in i duschen. När jag står där tänker jag att jag har väl sett den där sprickan massor av gånger förut, men idag måste jag ha varit extra nervös eller nåt.

När jag har duschat klart tvingar jag mig själv att kolla på golvstenen igen.

Sprickan är borta.

Och jag vet att från och med nu kommer jag alltid kolla en extra gång under handfatet innan jag vågar duscha.