Mitt barn

Den här dikten skrev jag för någon månad sedan, när lillesyrran ledde en dikt-uppläsnings-kväll i Missionskyrkans café.

Mitt barn

Hur kan du, mitt barn – en del av mig

plötsligt, genast, vara hela mig?

Förut kunde jag planera hela veckan full och ändå ha tid över

Nu har jag inget planerat och har ändå inte den tid som jag behöver

Du fyller mitt hjärta och du fyller min dag

Och ärligt talat ger du mig både stress och behag

Jag är sliten och trött, vissa nätter får jag inte en blund

men när jag ser dig ångrar jag inte en sekund

Du kom genom mig, jag lever för dig

det är en märkligt ordnad underbar grej

Visst hade mitt liv även mål och mening förut

när jag kunde bestämma själv när en dag skulle ta slut

när jag kunde va borta på natten, fika och roa mig

nu för tiden är jag bättre på att oroa mig

Hur ska det bli när du blir stor?

Kommer jag ha gjort mitt jobb som din mor?

Kommer du va retlig, kommer du va snäll?

Kommer du komma hem när det blir kväll?

Får du vänner, får du jobb i din framtid, säg

När kommer jag kunna sluta oroa mig?

Kanske när jag är gammal och grå och sliten,

men då ska jag minnas hur det var när du var liten

hur varje beröring, varje blick, varje skratt

fick mig att känna att du var min skatt

Och även om det känns som om varje dag är den andra lik

(full med skrik, panik och kolik)

så har du ändå gjort mig så otroligt rik

Du är mitt barn – en del av mig

Du är mitt allt och jag älskar dig.

Mitt liv blir aldrig mera detsamma

för du är mitt barn och jag får vara din mamma

En dikt

Det här är en dikt som jag skrev efter en utmaning/uppmuntran från min lillasyster att jag borde prova att skriva på hexameter. Det här blev alltså resultatet:

Jorden som svävar i rymden

håller oss ändå på marken

Hur kan vi drömma om stjärnor?

Vi tänder eldar för sinnet

Tiden som flyter så sakta

flyger ju ändå så hastigt

Hur kan vi hinna att njuta?

knappt vi ju hinner att leva

Dagarna, jorden och livet

kommer ju en dag va över

Kanske vi borde försöka

njuta just där där vi lever

Vi hittar ljuset i mörkret

Vi hittar livet i döden

Vi hittar njutning i smärtan

Men vi har glömt vad vi söker

Vi söker ljuset från stjärnor

Vi söker tidsfrist i rymden

Eldar vi tänder i sinnet

ger bara sken av att lysa

Sinneseld brinner av längtan

längtan att nå det vi söker

Stjärnorna lyser för drömmar

drömmar om njutning och livet

Kanske kan tiden stå stilla

bara vi slutar att jäkta

Om vi kan stanna i varda´n

njuta av det som vi möter

Om vi kan sväva i tiden

då kan vi fånga en stjärna

Om vi kan stanna i nuet

då kan vi leva för evigt.

Skulle nu någon vilja höra dikten istället för att läsa den själv så kan man helt enkelt klicka sig in på magkanslan.se genom den lilla länken till höger och sedan lyssna på "Ord och inga visor".