Inget ont...

…som inte har någon gott med sig

Vagnen gnisslar ganska mycket

MEN

när lillgrabben har somnat i det ljudet störs han inte av gnisslet i ytterdörren när vi kommer hem

Det är ganska guppigt och skakigt att backa en vagn med en sovande bebis i uppför trapporna till ytterdörren

MEN

eftersom han är så van med det, så vaknar han inte heller när jag behöver sparka bort snön från hjulen på vagnen

Det är helt slut på choklad i kylskåpet

MEN

det är nog bättre i det långa loppet att jag inte äter choklad varje dag

Jag lyckas inte somna den här timman mellan 9.30 och 10.30 som är min bästa chans till lite återhämtning på dagen

MEN

då hann jag ju istället plocka ur diskmaskinen och köra en ny omgång

Vilka exempel hittar du i din vardag?

En spricka i golvet

Det är kväll, barnen sover och jag ska äntligen hinna duscha. Som alltid kollar jag alla vrår efter spindlar. Varje kvistmärke på dörrkarmarna i källaren granskas av min svepande blick, det finns väl inga mörka fläckar som inte hör hemma här? Jag kikar runt varje hörn innan jag passerar eftersom jag inte vill bli ”instängd” bakom en spindel.

”De är inte farliga” säger jag tyst till mig själv, men jag vet att det inte hjälper. 

En spricka på golvet får mig att stelna till. Eftersom duschen är i källaren så är det någon slags stenplattor på golvet i duschutrymmet. En platta som sitter precis vid handfatet har spruckit och det ser precis ut som ett tjockt spindelben som sticker ut under ”koppen” som sitter längst ner på röret.

Efter att ha stirrat på sprickan i 10 sekunder inser jag att den inte kommer röra sig. Resten av rummet har klarat min kritiska blick och jag kliver in i duschen. När jag står där tänker jag att jag har väl sett den där sprickan massor av gånger förut, men idag måste jag ha varit extra nervös eller nåt.

När jag har duschat klart tvingar jag mig själv att kolla på golvstenen igen.

Sprickan är borta.

Och jag vet att från och med nu kommer jag alltid kolla en extra gång under handfatet innan jag vågar duscha.

En dikt

Det här är en dikt som jag skrev efter en utmaning/uppmuntran från min lillasyster att jag borde prova att skriva på hexameter. Det här blev alltså resultatet:

Jorden som svävar i rymden

håller oss ändå på marken

Hur kan vi drömma om stjärnor?

Vi tänder eldar för sinnet

Tiden som flyter så sakta

flyger ju ändå så hastigt

Hur kan vi hinna att njuta?

knappt vi ju hinner att leva

Dagarna, jorden och livet

kommer ju en dag va över

Kanske vi borde försöka

njuta just där där vi lever

Vi hittar ljuset i mörkret

Vi hittar livet i döden

Vi hittar njutning i smärtan

Men vi har glömt vad vi söker

Vi söker ljuset från stjärnor

Vi söker tidsfrist i rymden

Eldar vi tänder i sinnet

ger bara sken av att lysa

Sinneseld brinner av längtan

längtan att nå det vi söker

Stjärnorna lyser för drömmar

drömmar om njutning och livet

Kanske kan tiden stå stilla

bara vi slutar att jäkta

Om vi kan stanna i varda´n

njuta av det som vi möter

Om vi kan sväva i tiden

då kan vi fånga en stjärna

Om vi kan stanna i nuet

då kan vi leva för evigt.

Skulle nu någon vilja höra dikten istället för att läsa den själv så kan man helt enkelt klicka sig in på magkanslan.se genom den lilla länken till höger och sedan lyssna på "Ord och inga visor".