Filosofisk fönstervy

6-åringen tittade ut genom fönstret på de stora snöflingorna som föll, och sade:


Snöflingor är gjorda av snö.
Snö är gjort av snöflingor.


Can´t argue with that! ;)

Spegel, spegel...

Det är nåt visst med bebisar och speglar ändå...

:-)

Tack mamma

För någon dag sedan när jag hade nattat 2-åringen var han på det humöret att han inte alls ville ligga kvar i sängen och somna. Vi hade sjungit, läst boken, sjungit igen och gosat och till sist sagt god natt – läggproceduren var klar. Jag lämnar rummet med ytterligare ett ”sov gott” och går ner. Efter 4 minuter hör jag steg uppe.

Jag går upp, hittar honom utanför dörren med ett stort leende och ett hopp som säger TADA! ”Näej” säger jag ”tillbaka till sängen” Jag följer med och så sjunger vi sov du lilla videung igen, under tiden som jag stryker honom över ryggen. ”Sov gott nu.” Puss och kram. Jag går ner. Efter 3 minuter hör jag att en möbel flyttas där uppe.

Jag går tillbaka upp, hittar honom i storebrors rum. ”Du ska sova nu” och ”du får inte vara här inne”. Jag tar honom i handen och leder in honom till sängen. Sjunger trollmor och säger ”god natt, nu måste du ligga kvar i sängen” han nickar. Kram. ”Sov gott.” Jag går ut ur rummet, väntar utanför och lyssnar. Så hör jag Lego-skrap.

Jag går in igen. ”Nej, du får inte leka nu. Lägg dig i sängen.” Så tänker jag att han kanske aldrig kommer ligga kvar om han alltid får den här uppmärksamheten med ny sång och gos. Så jag lyfter honom till sängen och den här gången blir det ingen sång. ”Sov nu. Ligg kvar i sängen och blunda. Om du går upp och leker mer så blir jag arg… God natt.” Jag hinner lagom ner innan jag hör att han också är framme vid trappan.

”Jag blundar inte, mamma” Jag går upp igen, och tar på mig den arga blicken. ”Sängen. Nu.” Han ser ut som en vissen blomma när han går in i sitt rum. ”Nu måste du ligga kvar. Sov nu.” Han ligger inte kvar.

”Sluta nu, det är sovdags. Du måste ligga i sängen.” Arga taktiken verkar inte heller fungera. Jag lägger honom i sängen och så kommer jag plötsligt att tänka på en sång som jag aldrig tidigare sjungit för honom, men som säger precis vad jag känner just då. Så jag sätter mig på madrasskanten, lägger handen på hans bröstkorg och sjunger tyst.

”Jag tycker om dig…”

”Tack”

”… jag tycker om dig…”

”Tack”

”… jag vill ha dig som du är. Att du är du är bra, så ska det säkert va. Jag tycker om dig som du är.”

”Tack mamma. Bravo!”

Kram. Puss. Kram. ”God natt. Ligger du kvar nu?”

”Jag lovar!”

Och han låg kvar.

Om sonen säger ”tack” när man säger ”jag tycker om dig”, då behövde han nog höra det… Den sången har sedan blivit en stående del i läggproceduren.

Tänt eller släckt

För någon dag sedan när jag skulle lägga 2-åringen ville han som vanligt inte riktigt sova. Han ville framförallt inte släcka taklampan. Här skulle krävas lite moderlig pedagogik!

Jag lade ner honom i sängen, lade på täcket, gav honom nappen och… när jag skulle lägga ner gosehundarna tog jag först den ena och sade (med min lite pipiga men söta gosehundsröst) ”det måste vara släckt, så jag kan sova” Sedan tog jag den andra hunden och guppade med den mot grabben och sade (kanske lite ännu pipigare och gulligare) ”det måste vara släckt, så jag kan sova hos dig”.

Perfekt!

Inga mer protester, vi läste sagan, sjöng sångerna och sade god natt!

Efter pussen reste jag mig för att smyga mot dörren. Då hör jag (med den pipigaste och absolut gulligaste rösten någonsin) ”det måste vara tänt” och igen ”det måste vara tänt” Och jag vet, innan jag ens vänder mig om, att han håller i hundarna och guppar med dem när han pratar, på ett väldigt pedagogiskt sätt…