En dikt

Det här är en dikt som jag skrev efter en utmaning/uppmuntran från min lillasyster att jag borde prova att skriva på hexameter. Det här blev alltså resultatet:

Jorden som svävar i rymden

håller oss ändå på marken

Hur kan vi drömma om stjärnor?

Vi tänder eldar för sinnet

Tiden som flyter så sakta

flyger ju ändå så hastigt

Hur kan vi hinna att njuta?

knappt vi ju hinner att leva

Dagarna, jorden och livet

kommer ju en dag va över

Kanske vi borde försöka

njuta just där där vi lever

Vi hittar ljuset i mörkret

Vi hittar livet i döden

Vi hittar njutning i smärtan

Men vi har glömt vad vi söker

Vi söker ljuset från stjärnor

Vi söker tidsfrist i rymden

Eldar vi tänder i sinnet

ger bara sken av att lysa

Sinneseld brinner av längtan

längtan att nå det vi söker

Stjärnorna lyser för drömmar

drömmar om njutning och livet

Kanske kan tiden stå stilla

bara vi slutar att jäkta

Om vi kan stanna i varda´n

njuta av det som vi möter

Om vi kan sväva i tiden

då kan vi fånga en stjärna

Om vi kan stanna i nuet

då kan vi leva för evigt.

Skulle nu någon vilja höra dikten istället för att läsa den själv så kan man helt enkelt klicka sig in på magkanslan.se genom den lilla länken till höger och sedan lyssna på "Ord och inga visor".

Plockepinn?

Allt som oftast följer det med pinnar eller dylikt hem när 6(snart 7)-åringen får bestämma. Vi brukar låta allt sådant få ligga ”på hans sida” utanför dörren. Det är kanske dags för en rensning snart, men å andra sidan han är så stolt över dem och han ”ska leka med dem, när det är tillräckligt många”.

På andra sidan dörren har 2(snart 3)-åringen sin sida. Där ligger det en pinne.

Jag minns ju själv hur det var när jag själv var liten. Jag samlade på stenar, snäckor, nyckelringar, kinderäggsfigurer… Jag kan säga som ett tips till alla samlare: Stenar blir väldigt tungt att samla på. Antingen får man en väldigt tung låda som inte går att flytta på eller så får man orimligt många mindre lådor. Då är ju snäckor bättre, men de får man vara lite försiktigare med. Snäckor går väldigt lätt sönder. Figurer från kinderägg håller rätt bra och väger inte mycket, men om man vill visa dem så behöver de ha någonstans att stå… och där kommer det bli väldigt dammigt efter ett tag eftersom det är väldigt krångligt och pilligt att komma åt att torka av mellan figurerna.

Det här är bara min egen erfarenhet. Nu för tiden samlar jag inte längre, men jag minns hur viktigt det var för mig då, så jag låter nog honom ha sin pinnsamling kvar.

Har ni några andra erfarenheter? Samlade ni på något som barn? Hur gick det? Har ni kvar det? Samlar ni på något nu? Skriv gärna en kommentar!!

Hur man än gör så är man en dålig förälder

Jag går med mina tre grabbar på rundan till skola, förskola och sedan hem igen. När jag lämnar stora killen på skolan sätter jag på mellankillen skoskydd sedan plockar jag upp lillkillen ur vagnen och bär med mig honom in i korridoren. När jag säger hejdå till största grabben känner jag att min uppmärksamhet är ganska splittrad och det blir en kram med en lillebror i famnen och ett öga på mellanbrorsan - Då känner jag att jag är en dålig förälder som inte kan säga hejdå ordentligt den lilla stund det tar att lämna av på skolan.

Jag går med mina tre grabbar på rundan att lämna på skola, förskola och sedan hem igen. När jag ska lämna storkillen låter jag lilla bebisen sitta kvar i vagnen i hallen under tiden som jag följer honom in i korridoren för att säga hejdå ordentligt. När jag kommer tillbaka till vagnen står en lärare och tröstar för att han var ledsen - Då känner jag att jag är en dålig förälder som lämnade min bebis i vagnen.


Klockan närmar sig elva och det är dags att hämta stora killen på skolan. Minsta grabben har inte vaknat än, men jag plocar ändå upp honom och sätter ner honom i vagnen och skyndar iväg för att hämta storebror. Lillkillen är nyvaken, fick inte vara i famnen, fick inget att äta bara på med jacka och ner i vagnen - Han gråter och jag känner mig som en dålig förälder.

Klockan närmar sig elva och det är dags att hämta stora killen på skolan. Minsta grabben har inte vaknat än och inte fått nåt att äta, så jag låter honom ligga kvar i sängen. Istället ringer jag till skolan och ber dem skicka hem storebror själv. "Nej, det var inte bestämt innan, han vet inte om det, men det brukar gå bra" - Han kommer hem ensam och utan ryggsäck, och jag känner mig som en dålig förälder.


Det är strax efter lunch och jag ska hämta mellankillen på dagis. Storebror har fått kasta i sig maten för att hinna följa med. Vi tar bilen, han väntar ute på gården och jag tar med lillgrabben in för att hämta mellanbrorsan. På vägen hem åker jag förbi samhället för att snabbt hämta lite papper som jag har frågat om på bokhandeln och som skulle levereras idag. Storebror kan gå själv, lillebror får jag bära på ena sidan och med andra handen håller jag ett stadigt tag om mellanbroderns hand. Det blir lite kaosartat inne på den trånga bokhandeln. Jag har ingen hand över för att ta papperen men lyckas till sist ta påsen i samma hand som lillkillen. Storebror har hittat leksakerna och mellanbrorsan gör sitt bästa för att slita sig loss och springa dit han också. "Kom nu! Nu går vi! Vi ska inte köpa nåt mer!" Gapigt, jobbigt, ledsamt, besviket, och uppenbart för alla - dålig förälder.

Det är strax efter lunch och jag ska hämta mellankillen. Storebror får äta i lugn och ro, själv hemma, under tiden som jag hämtar på dagis. Jag tar bilen och bär med mig lillkillen in när jag hämtar mellanbrorsan. På vägen hem stannar jag till på samhället för att hämta några papper som skulle levereras till bokhandeln idag. Det går så fort att bara springa in och hämta dem så jag låter småkillarna sitta kvar i bilen. Jag är tillbaka på 4 minuter men i hjärtat känner jag att alla som har passerat bilen vet att endast en dålig förälder lämnar sina barn sittandes där.


Hur man än gör så är man en dålig förälder.
Hur bär sig alla perfekta föräldrar åt?
Hur hinner de med?

Men på eftermiddagen när jag har lekt "bollen" med lillplutten, när jag har läst bamse för mellangrabben, när de små har sovit och jag har hunnit spela yatzy med storkillen, då har jag tre glada och nöjda pojkar och då känner jag mig som den bästa föräldern i stan!

Vilken dag!

Jaha, nu har man passerat ytterligare ett streck… Nu är 35 år fyllda.

Men vilken födelsedag det blev! WOW!

Det började med frukost på sängen med juice, yoghurt och bästa mackorna någonsin: stekt-ägg-macka!!

Senare på eftermiddagen var det fixat med barnvakter på lite olika håll och jag och min man gick ut på Jensens och åt. Det är väldigt gott där : ) Vi hade gott om tid också, så vi kunde hinna med deras cheesecake också, till dessert.

Men dagen var inte slut än. Nu kom den verkliga presenten: Joe Laberos show Inferno på Kulturhuset i Västerås!! Det var jätteroligt! Mr Labero själv var underhållande och humoristisk och otroligt fingerfärdig och lurig. Det satte verkligen hjärnan på prov att se showen!

Inferno varade ca en och en halv timme, och mellan tricken var det eld-show-uppvisning av medhjälparna i teamet, vilket gjorde att showen levde upp till sitt namn. Efteråt fanns det tid för autografer och min man hade såklart med sig sin autograf-jacka som fick bli signerad.

Det var verkligen en heldag och vi åkte hem till två trogna barnvakter (mormor och morfar) vid halv tio på kvällen, ca. Storkillen hade festligt på sitt håll eftersom han fick sova över hemma hos storkusinerna!

Tack till alla som ställde upp och ett SUPERTACK till min älskling som gjorde min 35-års-dag till en UNDERBAR dag!

P.S.

Vi lyckades parkera bredvid den här bilen... den kändes bekant på något vis.