En spricka i golvet

Det är kväll, barnen sover och jag ska äntligen hinna duscha. Som alltid kollar jag alla vrår efter spindlar. Varje kvistmärke på dörrkarmarna i källaren granskas av min svepande blick, det finns väl inga mörka fläckar som inte hör hemma här? Jag kikar runt varje hörn innan jag passerar eftersom jag inte vill bli ”instängd” bakom en spindel.

”De är inte farliga” säger jag tyst till mig själv, men jag vet att det inte hjälper. 

En spricka på golvet får mig att stelna till. Eftersom duschen är i källaren så är det någon slags stenplattor på golvet i duschutrymmet. En platta som sitter precis vid handfatet har spruckit och det ser precis ut som ett tjockt spindelben som sticker ut under ”koppen” som sitter längst ner på röret.

Efter att ha stirrat på sprickan i 10 sekunder inser jag att den inte kommer röra sig. Resten av rummet har klarat min kritiska blick och jag kliver in i duschen. När jag står där tänker jag att jag har väl sett den där sprickan massor av gånger förut, men idag måste jag ha varit extra nervös eller nåt.

När jag har duschat klart tvingar jag mig själv att kolla på golvstenen igen.

Sprickan är borta.

Och jag vet att från och med nu kommer jag alltid kolla en extra gång under handfatet innan jag vågar duscha.